Att reagera för förändring och bryta upp från en våldsam relation kan upplevas som svårt. Förklaringen till detta kan hittas i den teoretiska modellen om våldets normaliseringsprocess. Den beskriver hur våldshandlingar i en relation till slut upplevs som normala, det vill säga: de normaliseras. Detta sker samtidigt som våldets utvecklas och den våldsutsattas självkänsla bryts ned.

Våldshandlingar i en relation kan förstås som en process där upprepat våld, till synes extremt sådant, ändå kan uppfattas som normalt och något som den våldsutsatta till slut förväntar sig, accepterar och kanske till och med kan försvara.

Till en början kan den våldsutsatta bli chockad och uppleva våldet som oacceptabelt, men efterhand som våldet upprepas suddas gränserna ut mellan vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Det innebär inte att den våldsutsatta godkänner våldet, men att hon skapar strategier för att få våldet att upphöra t ex genom att förändra sig själv. Men oavsett hur mycket hon förändrar och anpassar sig kommer våldet inte att upphöra. Ansvaret för våldet ligger helt och hållet hos våldsförövaren.

Perioder då förövaren inte använder våld kan göra att den våldsutsatta tror och hoppas att våldet ska upphöra. Det är dock vanligt att våldsamma relationer också innehåller inslag av kärlek och omsorg. Det är också vanligt att våldsförövaren snabbt kan växla mellan våld och kärlek. Detta i sin tur kan ses som en strategi från våldsförövarens sida. Det är ett sätt att få kontroll över den våldsutsatta.

Det är vanligt att våldet leder till isolering av den våldsutsatta kvinnan, vilket i sin tur gör att det skapas ett större beroende av den man som utövar våldet.