På gång

Krönika: Inte alla män

|| Krönika av Elisabeth Anderberg ||

När vi pratar eller skriver om mäns våld mot kvinnor. Eller hur män nedvärderar, förtrycker och behandlar kvinnor på ett annat sätt än vad de behandlar andra män så kan man nästan kasta ett öga på sekundvisaren för att räkna ner tills första arga kommentaren kommer. Ofta innehåller kommentarerna orden ”inte alla män”.

Vi kan alltså inte än räkna hem människor som så pass begåvade så att de kan tänka sig att ett beteende eller struktur är ett problem även om det inte begås eller följs av 100 procent av befolkningen.

Så jag tänker att vi kan försöka vända på frågan och faktiskt utgå från just orden ”inte alla män”.

Den gångna helgen ägnade jag åt en utbildning som Kvinnojouren Blenda, RF-SISU Småland och Unizon höll. Den handlade om det metodmaterial som MÄN och Unizon tagit fram som ett steg i att förändra våra skadliga normer och strukturer från tidig ålder.

För vet ni vad.

Inte alla män vågar prata om hur de känner på riktigt.

Inte alla män kan säga ifrån när de ser någon göra något de vet är fel.

Inte alla män vågar bära de kläder de vill.

Inte alla män klarar av att berätta för sina vänner om sina problem.

Inte alla män har modet att låta sina söner få skapa sina egna värderingar och normer.

Inte alla män klarar av att ta en motgång utan att reagera med våld.

Inte alla män vågar be om hjälp när de mår dåligt.

Och just det sista exemplet kan vi se från tidig ålder. Av alla de samtal som BRIS, Barnens rätt i samhället, fick ta emot under förra året var 13 procent från pojkar. Jag har väldigt svårt att tro att det speglar samhället.

På samma sätt kan vi se i brottsförebyggande rådets, BRÅ, siffror att 98 procent av alla anmälda misshandlar så är det män som har misshandlat.

Och en siffra till som de hade. 69 procent av alla som begick självmord var män.

Kan man tänka att siffrorna 13, 98 och 69 procent på något sätt hänger ihop? Att vi kanske skulle kunna få ner de två sista siffrorna om vi lyckas med att öka den första?

Eller vi behöver för den delen inte blanda in BRIS. Tänk om vi kan få pojkar att börja prata om hur de känner och vad de står för innan vi placerar dem i en box med normer som säger att de ska vara tuffa, hårda och kåta.

I årets första deltävling av melodifestivalen så ställde Felix Sandman upp med låten ”Boys with emotions”. Jag läste en intervju med honom där han förklarade att ville nå ut med budskapet om att pojkar och män måste börja prata och visa sina känslor. Inte för att han själv stängt in sina känslor. Tvärtom. Han beskrev sin uppväxt som väldigt tillåtande där hans föräldrar alltid varit noga med att låta honom få visa sina känslor, oavsett vad han känt och de hade själva varit goda exempel genom att visa sina känslor.

Felix Sandman skulle med enkelhet ha kunnat läsa och se alla problem som finns i detta med kopplingen att hålla inne sina känslor och våldsamma män, ryckt på axlarna och sagt att det inte berör honom för ”inte alla män”. Men han gjorde tvärtom. Han insåg att det även var hans ansvar att visa de bra värderingarna.

Och det är just det som vi kan önska oss av alla som kommenterar ”Inte alla män”. Visa det i handling istället för att känna er påhoppade. Ingen har någonsin sagt att alla män blir våldsamma, håller inne sina känslor, står för sunkiga patriarkala värderingar och så vidare. Men om vi inte får se de männen berätta och stå upp för sunda värderingar. Hur ska vi då kunna veta vilka som tillhör ”Inte alla män”?

vxoweek.se

Elisabeth Anderberg